The King's Speech...

..rörde vid min själ. Det var en film som verkligen talade till mig, till mitt kall som sångpedagog. Ja visst den handlar om kungens talproblem, men den handlar i första hand om personen och dennes röst. Hur det kan påverka hela ens varelse att bli hånad, retad, pressad och tillsagd att bara ändra sig, av personer som inte förstår, som inte kan se in i det verkliga problemet. Det sägs att ögonen är själens spegel, men jag tror inte att det är den enda vägen in. Rösten har också en viktig roll. Den är en av de saker som visar tydligast vem du är. Du kan inte ändra den, förställa den och träna den visst, men inte ändra. Den är du, i sin ädlaste form, och inte nog med det så har vi fått ord att klä den med. Ord och toner som kan beröra, såra, hylla, fälla, trösta, smeka.

En av mina favoritscener i filmen var när Geoffrey Rush's rollkaraktär Lionel Louge ska inleda sitt arbete med sin patient Hertige av York, Colin Firth. De ska tala om teknik och började arbetet och jag bara log. Jag kände mig precis som läraren i den scenen. Han sa samma saker som jag skulle kunna säga, fick honom att ligga på golvet, hoppa upp och ner på stället, skaka ansiktet och göra fula ljud, ropa långa vokaler ut genom fönstret, allt för att minska spänningen, den fysiska och psykiska. Det finns många tips och tricks, men inga lika bra som de som verkligen har med verkstad att göra. Gör det, och du lär dig.


Jag rekommenderar verkligen den här filmen till alla som inte har sett den. Det kan inte finnas någon som inte tycker att den är bra. Och om det nu finns det så tycker jag att de ska se den igen och verkligen lyssna bortom det filmiska språket. Lyssna inåt på det som händer med känslorna hos dem själva och se om det är något som speglar det som händer på duken. Om det är något som kanske känns bekant. Kanske i något annat sammanhang, på en annan plats.