Ett inlägg mitt i sommarvilan.

Känner mig lite stressad och bitter över att jag inte är så bra på dans. Jag kan såklart göra något åt det, och det ska jag också. Så snart jag har kommit tillrätta i livet i höst, alltså fått besked om huruvida jag har ett jobb och hur min vardagsinkomst ser ut, så ska jag ta lektioner. Jag SKA bli bättre! Koordinationen är inte som den borde och jag känner mig som en elefant/sengångare med ryggskott på dansgolvet. Men, jag känner mig ändå ganska glad över att jag genomfört dansnumren i musikalen i våras felfritt några gånger iaf.

Nu är jag hemma i Näsåker igen efter att ha flyttat till huvudstaden i helgen. Mina möbler står i mitt rum hemma hos J. Falthin. Mycket trevligt! :) Fåtöljen som mamma klädde om i ett fint off white-vitt tyg fick sin egen hörna med tillhörande mysbelysning i form av en gammal lampa som vanns av mor i en skidtävling för många år sen. Det är roligt att få höra sakers historia, när det är något speciellt med den, eller att den har ett emotionellt värde. Nästa stycke avhandlar en sån historia.

Mitt första minne av min italienska vän Giulia var när vi träffades på Berklee och skulle sitta i grupper och lära känna varandra genom ett föremål vi hade med oss. Hon berättade då om den ring hon alltid hade på sig. Den hade tillhört hennes farfar eller morfar och var hans vigselring. Den var väldigt tunn eftersom den gjorts under andra världskriget då metallen var reserverat för andra saker. Resten av berättelsen kommer jag tyvärr inte ihåg, men jag minns att det var något sorgligt i den och att jag blev rörd när jag hörde det.

Idag är det högsommarvärme som sig bör, och jag får äntligen ha klänning. Jag och mamma planerar tårtbjudningen jag ska ha på lördag för att fira min födelsedag. Det kommer bli bra, även om solen inte skulle skina. Ni vet, det där med "sol inne" gäller. Så, nu åter till det, och lite fika tror jag bestämt.