Nu har jag varit ifrån bloggandet ett tag och haft verkligt sommarlov. Jag har umgåtts och passat mina syskonbarn och bara njutit av att få prata och gulla med de små liven!
Detta har också lett till att jag har badat rekordmånga gånger senaste veckan. Hela 3 gånger har jag varit i Omsjö och simmat och plaskat. Det är en sensation för mig eftersom jag är en riktig badkruka. Jag kan räkna på ena handen hur många gånger jag har badat utomhus i en sjö den senaste 10 åren. Det handlar om en irrationell rädsla för jättebläckfiskar och andra läskiga saker som jag kan fantisera ihop i mitt huvud. Monster som kan ta tag i mina fötter, nej, GRIPA tag i mina fötter på ett våldsamt sätt och dra mig ner i djupet.... Ja ni förstår ju själva att det är orimligt att det skulle hända, men, man ska aldrig säga aldrig. Eller? Iallafall så har jag tyst konverserat i tanken med mig själv och kommit fram till att jag ska lugna mig och bara simma på. Men jag hoppar inte från bryggan än. Någon måtta får det vara med tramset. Det lustiga med såna här fobier är ju att man är så medveten om dem. Jag kan förklara att jag är rädd, men det är så mycket svårare att göra något åt det. Jag ska försöka att bearbeta detta lite mer i sommar och verkligen försöka komma över det, eller ialla fall bli lite mer symptomfri, det vill säga badar mer i sjöar där jag inte ser botten.
Simma lugnt!
Jag är också rädd för jättebläckfiskar, blodiglar och undervattenskreatur. Slemmig botten får jag panik av och undviker detta genom att bada med fötterna uppe vid näsan. Däremot törs jag hoppa från både bryggor och broar ;D
SvaraRaderaVad roligt att du kommenterat några av mina inlägg! Det är ju så mycket roligare att skriva när man får lite respons tycker jag!:)
SvaraRaderaOch tack för peppen ang C-arbetet! Jag tror också att jag kommer att fixa det, men nånstans där inne i huvudet oroar jag mig skitmycket. T.ex att man ska ha skrivit en lång bit, men sen fastnar, eller att handledaren är helt knäpp. Men det är typiskt mig att hålla på och oroa sig i onödan. Typ som att oroa sig för andra personer och deras sätt att ta tag i, eller allt som oftast, inte ta tag i saker, som jag egentligen inte har någon anledning att oroa mig för. Men det handlar om ett kontrollbehov som är mer skadligt än vad det gör nytta. Det är bara det att jag inte vet hur sjuttsingen jag ska få det att försvinna!:) Och det här med flygplan, naturkatastrofer och dödssjukdomar är ju BARA onödiga orosmoment, för de kan jag ju absolut inte göra något åt. Händer det så händer det liksom...fast det är enklare sagt än gjort. Jag är ändå orolig! I höst ska jag jobba på att släppa taget om mitt kontrollbehov och börja leva! Vad sägs om det?:)
Lycka till i Sthlm med allt! Hoppas att du får en fantastisk höst och att det löser sig med jobb (om det inte redan har gjort det) och sånt!
Kram