Lugnet lägger sig

Det känns ganska bra nu. Att bo såhär. Det tog några dagar och ett sammanbrott för mig att acceptera att det är det här som är mitt hem nu. Nu kan jag tänka mig in i att det är häromkring jag ska jobba och verka i mitt liv. Det har varit några hektiska år med flytt från det ena till det andra stället, och jag har alltid vetat att jag ska vidare. Ett års vikariat, ett halvår, ett år med möjlig förlängning osv. Jag trodde att jag skulle bo i Östersund jättelänge, men det blev inte så av livets anledningar. En lite besvikelse eftersom jag är så in i döden less på att flytta, men ändå en del av livets väv antar jag. Det ska väl vara någon mening med allt tänker jag mig, och då kan jag inte göra annat än att anpassa mig och försöka känna mig rofylld.